SUPERSYSTRAR

Alltså. Vilken helt underbar dag! Solen strålar från en klarblå himmel och jag kom just in ifrån dagens löprunda före lunch. Det är -1 grad ute och solen har äntligen börjat värma ansiktet. Ljuvligt. Hopp om våren.....

....och om att få plocka blommande kvistar till kaffekoppen igen. För det är ju sånt vi gör vi bloggare;)

SOM jag längtar efter min frukost ute i solen. Vädret får vara hur det vill (well) resten av dagen, bara jag får min morgonstund med kaffet i solen! Jag älskar tanken på att vi har allt det ljusa och varma framför oss.

Igår var jag på en väldigt inspirerande AW på Läkarmissionens fina huvudkontor i Vällingby. Förutom att träffa alla mina fantastiska fd kollegor igen, det känns som att komma "hem"att få krama om dem, så var den stora behållningen att höra Doreen Månsson berätta om sin resa med LM till Syd Afrika. SÅ inspirerande! Vilken cool och engagerad tjej hon är! Jag får säkerligen skäl att återvända till Doreen framöver, men idag vill jag lyfta upp en helt fantastisk kvinna vid namn Monica Woodhouse.

Såhär kan man läsa om henne, på Läkarmissionens hemsida;

Det har gått 25 år sedan Monica Woodhouse och maken Basil startade det arbete som i dag bär namnet Give a Child a Family (GCF). Ett prisat arbete som Läkarmissionen stött ekonomisk sedan 1999.

Verksamheten började hemma hos Monica och Basil. De såg behoven och öppnade sitt hem för Mammor och barn som behövde någonstans att ta vägen. De köpte husvagnar och ställde på tomten för att alla skulle få plats.

I dag har de ett välfungerande center med sovsalar, matsal och lekutrymmen för 60 barn. Ett 90-tal volontärer och anställda finns nu inom verksamheten, men behoven ökar. Bara i september månad kom tio nya småbarn till GCF. Alla salar är fulla.

– Många mammor är väldigt unga, utsatta för våld och övergrepp. De är för rädda för att berätta hemma att de har blivit gravida, så de rymmer hemifrån, föder sitt barn och lämnar bort det, berättar Noninzi Sobhuza.

Noninzi har varit huvudansvarig på småbarnsavdelningen sedan 2010. Det yngsta barn som de har tagit emot på GCF var bara sju timmar gammalt och föddes just av en ung flicka. Barnet hittades på en toalett vid ett taxistopp, där det hade fötts.

Mamman var 13 år, och är en av dem som hade rymt i rädsla för vad som skulle hända om någon fick veta. GCF konfronterade flickans mamma med sanningen. Hon bad om förlåtelse för att hon inte letat mer efter sin dotter då hon försvann. Hon visste ju att dottern var gravid men plötsligt var hon borta.

I dag tar mormodern hand om sitt lilla barnbarn och den 13-åriga flickan kan gå klart skolan.

Bakom varje barn som kommer till GCF finns en historia som berättar om varför de kom dit.

Nyligen hittades ett annat barn gömt ute på en socker plantage, begravd under kvistar och grenar. En ung flicka, anställd på plantagen, hade fött sitt barn på åkern och lämnat det där för att dö. I två dagar låg den lille pojken där innan han hittades.

– När vi hör sådant vet vi att barnen kommer att komma till oss, säger Noninzi.

– Polis och socionomer kommer hit med de allra svåraste fallen för de vet att vi klarar av dem.

Så här berättar Monica själv, i en intervju med Nerikes Allehanda;

"Hur började alltihop?

Monika tänker efter.

–  Jag visste att jag ville jobba med barn, och 1977 började jag arbeta på ett barnhem där jag snabbt insåg att ett barnhem inte är till för barn. Jag led av att se det jag såg, och kände så starkt att allt var fel och hemskt. Men jag var bara 17 år, och vad kunde jag göra? Men där och då föddes tanken.

Hon träffade sin make Basil, en man lika proppfull av empati som Monica.

– Vi kände båda två att vi ville jobba med människor, och göra landet en tjänst. Det pågick inbördeskrig, och vi bestämde oss för att flytta till en missionsstation för att hjälpa till.

Här fick Monica se misären på riktigt nära håll.

–  Vi tog bland annat hand om våldtagna och misshandlade kvinnor som flytt hemifrån. Vi öppnade upp det vi hade, vårt hem, och det blev snabbt väldigt fullt. Hos oss kunde kvinnorna få sova några nätter, men vi kände att vi behövde göra nånting mer"

Här kan du läsa resten av intervjun under rubriken "Monicas idè räddar tusentals barn".

Här kan du läsa mer om Doreens resa med Läkarmissionen. "Vi är olika men vi hör ihop".

Jag gillar idèn att spegla sig i starka, engagerade kvinnor, som går före och visar vägen. Som inte bara förfasar sig över ett problem, utan gör något. Stort eller litet.

Jag önskar att jag kunde vara det för tjejer runt omkring mig. Att i någon form vara en inspiration. Vi har så mycket att vinna på att lyfta varandra. Inte jämföra och tävla. Utan uppmuntra och heja på! Frida Ramstedt uppmuntrade, på en blogg-träff jag var på, att vara "wing-womans" för varandra. Inte se varandra som konkurrenter utan medsystrar. Så bra!

Skall vi bestämma oss för att vara lite som Superman för varandra- stötta, lyfta och rädda om det skulle behövas-  SUPERSYSTRAR helt enkelt. Som tillsammans skapar superkrafter!

Jag vill GÄRNA vara din supersyster, och samtidigt fortsätta ta rygg på kvinnor som gör något bra och förvandlande. Inte minst för andra. Precis som Monica Woodhouse.