Jag fick ett samtal från en vän. Vi hade inte hörts på ganska länge. För några år sedan var vi grannar och umgicks varje dag. Har barn i ungefär samma åldrar och var hemma-mammor samtidigt. Delade vardagen med varandra med allt vad det innebär av bullrecept, trotsålderspepp och djupa samtal.
Kontakten förändrades när min vän flyttade hem till Norrland igen. Helt naturligt när man inte ses så ofta längre.
Vänskapen har dock varit oförändrad. Så fort vi pratas vid har vi tagit upp tråden som om vi sågs igår.
Anna är ungefär lika gammal som jag. Mitt i livet. Med tre barn som precis tagit steget ut i vuxenlivet.
Hon har alltid varit väldigt glad och öppen. En varm person som sprider glädje och bryr sig om andra.
”Jag har fått cancer” sa Anna med darr på rösten.
Jag VILL inte dö. Jag vill se våra barn växa upp. Jag vill åldras med Niklas och uppleva barnbarnen.
Jag minns inte vad jag sa. Men jag tror vi grät båda två.
Cancern hade börjat i äggstockarna och sedan spridit sig till i stort sett hela magen.
Anna hade känt sig svullen i magen ett tag. Minns att hon berättade att det nästan såg ut som att hon var i tidigt stadium av en graviditet.
Anna opererades och har gått igenom en tuff cellgiftsbehandling. Idag är hon cancerfri och prognosen ser bra ut.
”Ändå lever jag med en ständig rädsla att sjukdomen skall komma tillbaka”
Tillsammans med några andra tjejer, som också drabbats, har Anna vänt det negativa till något positivt.
I dagarna har de gått ut med en kampanj ”700 får diagnosen 550 dör” för att informera om den lömska, och ofta svårupptäckta, äggstockscancern.
I min Stories på Instagram hittar du en superviktig filmsnutt. Kika in på den.
Här kan du också gå in och läsa mer, och bocka av om du går med någon av de svårdefinierade symptomen.
Sprid gärna i dina kanaler.
KUNSKAP RÄDDAR LIV!