Åtta månader som mormor. Det firar jag idag. SÅ makalöst speciellt. Att ens barn får barn. Fortfarande svårt att greppa helt....
Jag är så glad och tacksam att vi får ha lille A och hans familj på bara några kilometers avstånd. Det gör att vi kan ses ofta och njuta av när hans lilla ansikte spricker upp i ett igenkännande leende när vi möts.
Vår äldsta dotter E är en fantastisk mamma till vår lille skatt. Klok och engagerad. Inte rädd för att följa sitt hjärta, även om andra kanske tänker och gör annorlunda. Jag är så stolt över henne.
Jag tänker att vi är så viktiga för varandra över generationerna. Att få vara nära och stötta i vardagen. Vilken gåva.
Själv tror jag inte att jag ”överlevt” utan min egen mamma, när jag fick vårt första barn. Hon kom hem till oss, och stannade så länge vi ville, när hon förstod hur dåligt jag mådde.
I efterhand tror jag att jag drabbades av någon slags förlossningsdepression.
Vår fina dotter E föddes den 22 Juli 1992. Hon var så väldigt efterlängtad. Vi var ganska unga, men samtidigt så redo att bli föräldrar. Tyckte vi..
22 år och nyutbildad barnskötare kunde jag inte vara mer ”förberedd”, tänkte jag själv under graviditeten.
Men det blev inte alls som vi planerat. 1 vecka före beräknat datum var vi på en liten extra koll pga att jag haft ”missfärgade flytningar” på morgonen..
”Inget att oroa sig för, men kom in så får vi ta en titt för säkerhets skull”
Vi pratade som bäst om att köpa pizza, på vägen hem från sjukhuset, när ett gäng grönklädd personal kmr inspringandes på vårt undersökningsrum.
Samtidigt som man börjar klä av mig kläderna berättar överläkaren att man bestämt sig för katastrof-snitt. Detta pga att man inte var nöjd med någon ”underkurva” på hjärtljuden.
7 minuter senare är vår älskade dotter ute. Hon mår hur bra dom helst och dagen efter berättar överläkaren att det varit ”ett onödigt snitt, men vi vågade inte chansa”.
Jag minns när jag vaknade 4 timmar senare. Jag hade ont i halsen, efter magpumpningen fick jag veta, och mådde SÅ dåligt på alla sätt. Det kändes som att min man fått barn, medan jag själv bara varit med om en stor operation.
Följande timmar kunde M inte slita blicken från vår dotter, själv kände jag inte någon glädje alls. Jag kunde inte förstå hur han kunde gå upp så totalt i henne och bara mysa och njuta.
Det skulle ta flera månader för mig innan jag upplevde samma euforiska lycka.
Jag mådde oerhört dåligt psykiskt. Ville bara att mitt liv skulle bli som förut. Jag ville inte vara mamma. Jag önskade att jag skulle hitta mitt barn död i vagnen.(Hemska tankar. Som visar på hur deprimerad jag var, och som såklart inte hade NÅGOT med vår fina lilla dotter att göra egentligen) Ville så desperat att allt skulle bli som vanligt igen.
I efterhand förstår jag inte att ingen, varken på MVC eller BVC snappade upp hur jag mådde.
Det var min älskade make, lika ung som jag, som blev mitt stora stöd och anledningen till att jag tog mig igenom. Han och mamma hjälptes åt med allt. Jag ammade och sen skötte de resten. Jag grät, och sov, mellan amningarna.
Jag har delat min story förut här på bloggen. Jag tänker att det är något vi behöver prata mer om. Att det kanske inte alltid är den där rosaskimrande lyckan att bli förälder. Att det är en omställning som man inte kan förbereda sig på.
Ett faktum som blir extra svårt att prata om, när många aldrig ens får chansen att bli förälder. Dock inte desto mindre plågsamt, i stunden, för den som upplever det.
Med tiden blev det bra även för mig. Jag hämtade mig psykiskt och kunde så småningom om börja njuta av mamma-rollen på riktigt. Älska min lilla flicka helhjärtat och obegränsat. Det var en befriande känsla.
Idag skall vi fira dig, lille A, med årets sista Semla.
Jag är så tacksam att du kom till oss och att jag fick bli din mormor.
Och SÅ glad att du fick världens finaste mamma.