HEM

Idag är temat, i min fotoutmaning på Instagram, HEM.

Jag funderar på vad det är som gör ett hem till ett hem. Vad är det som gör att man känner att det är hemtrevligt och mysigt när man kommer hem till någon?

Är det den svin-dyra soffan från Svenskt Tenn? Är det att allt matchar i rätt dova färgskala?

Är det det perfekta barnrummet med sänghimmel, pastell-tapeter och flagg-girlanger?

För många år sedan fick jag ett desperat telefon-samtal. Jag minns att jag befann mig på Stockholm Horse-show, på Globen, med vår äldsta dotter.

Kvinno-rösten i andra änden skrek rakt ut "han har lämnat mig!!!!!! ## har lämnat mig för en annan!!!!!! HJÄLP MIG, JAG VILL INTE LEVA"

Efter det följde en tid av dygnet-runt-"övervakning". Vi turades om att finnas hos vår älskade vän så att hon aldrig var ensam.

I början handlade det om att sitta hos henne i hennes mörklagda sovrum, stryka henne över kinden, med tårar som aldrig ville sluta rinna. Hålla henne i famnen när ångest-attackerna blev övermäktiga. Krama.

Det kunde ta en hel dag att få i henne ett glas juice. Allt var meningslöst.

Att få henne att vilja leva en minut till. För barnens skull. För sig själv.

Jag minns så väl en sak hon sa, när hon började hämta sig efter den första chocken. Något som har etsat sig fast och ekat i mig sedan dess;

"Vad spelar det för roll att jag får bo kvar i vår lyxvilla? Att jag inte behöver oroa mig för min och barnens ekonomi framöver. Allt jag vill är att få ha kvar min familj. Hel. Jag kan bo i en etta utan någonting, bara vi är tillsammans. Bara han kommer tillbaka. Det är ju VI som är vårt hem"