Tittar igenom gamla bilder och slås av en enorm tacksamhet. Ett ord vi skulle behöva använda mer.
Detta är en gammal bild tagen i vårt sovrum. Innan vi lyfte taket till nock och tapetserade med änglar. Mysigt då. Mysigt nu.
Jag tänker att dagens samhälle är ett enda jagande. ”Bara vi renoverat köket” ”När vi köpt den där nya soffan” ”Bara barnen blir lite större” ”Bara vi varit på den där resan”
Vårt allra första hus som, vi köpte för många år sedan, var ett ”rivningsobjekt” utan avlopp och rinnande vatten.
Med 3 barn bodde vi ute i en kohage, några mil Norr om Stockholm. Det var en dröm som gick i uppfyllelse att kunna köpa ett eget hus. Det var litet och dragigt. Första natten, som vi sov i vårt nya ”palats”;), var det -25 och 1 meter snö ute. Vi var tvugna att spika upp ett tjockt täcke framför dörren för att hålla kylan ute.
Men det var vårt eget!
Vi levde på en lön eftersom jag valde att vara hemma med barnen tills de alla började förskolan. Det blev 11 år. En tuff period ekonomiskt, trots att vi handlade allt second hand så var vi ändå tvugna att ställa oss frågan varje månad; ”skall vi köpa gummistövlar till Noah eller en jacka till Ellen?” Vi hade inte råd att göra båda.
Vi pratade om den tiden Mackan och jag häromdagen. Konstaterade att vi idag lever ett helt annat liv, inte minst ekonomiskt. Vi behöver aldrig fundera på om vi ”har råd”. Vi kan resa, äta bra mat och shoppa vad vi vill (well;)
Vi funderade vidare på om vi är lyckligare idag...? Nej. Verkligen inte.
Jag minns, utan att skönmåla en tid som såklart var mer utmanande rent praktiskt, att vi njöt lika mycket då. Vi var lyckliga över att ge barnen det vi var övertygade om var det bästa. Vår tid och fulla uppmärksamhet.
Jag tänker att det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Så mycket som vi tar förgivet.
Inte minst att vara frisk. Det vet den som är sjuk.
Familj och vänner. Det vet den som är ensam.
Samtidigt så mycket vi tror vi behöver för att vara lyckliga...
”The best things in life is not things”