(Eller säger man kanske Marlene aka Fru Vintage...? Haha)
Det här är jag.
En bild tagen av min yngsta dotter i våras. Jag inser att jag faktiskt inte har så väldans många bilder på mig själv. Du som är ny här, hos Fru Vintage, kommer att märka att jag är hyfsat sparsam med att visa upp mig själv i mitt flöde. Det är ju liksom inte mitt fokus. Kanske ändå att jag behöver bli lite bättre på det? Jag tkr ju själv att det är så roligt att få ett ansikte, lite nu och då, på den jag följer.
Det du däremot kommer att hitta här, och i mitt Instagramflöde, är bilder på kaffe. Uppifrån, nerifrån och från sidan. Med och utan tillbehör.
Jag älskar nämligen denna svarta dryck. Inget går upp emot en rykande het kopp, gott finkaffe! Men framför allt gillar jag nog kaffet som den sociala dryck det är. Jag vurmar liksom för att föra tillbaka äldre generationers 11-kaffe. Den där naturliga pausen i vardagen. 11-kaffet kan såklart ske även på andra klockslag istället, eller kanske snarare också. Det viktiga är att sitta ned och ta ett break. Pappersmuggen i handen, på väg från punkt A till punkt B, gills inte som ”11-kaffe” i min, och farmor Emys, värld.
För farmor Emy var 11-kaffet en helig stund. Oavsett om det var tisdag eller söndag så dukades någon utav finserviserna fram. Kaffebrödet köptes på Gunnars konditori hemma i Ulricehamn. Berättelsen om detta viktiga barndomsminne kan du läsa på baksidan av kaffe-paketet ovan. Mitt eget FRU VINTAGE 11-KAFFE. Med logga ritad av min enfödde son Noah.
Noah är förresten min och makens mittenbarn, född -93. Han har en storasyster, Ellen född -92, och en lillasyster som heter Nelly, född -97. Vi har, med andra ord, tagit oss igenom både småbarnsår och tonårsförskräckelse med livet i behåll. Håll ut om du befinner dig i någon av säsongerna!
Kronan på familjeverket är vårt barnbarn, lille A född 2016.
Det där med att bli mormor & morfar var ju större än vad vi kunnat ana. Att ens barn får barn liksom. Vilket mirakel. Han har minsann stulit våra hjärtan från första sekund. Kärleken blir ju inte mindre direkt, när vår lille parvel nu har blivit så stor att han ropar ”momoj” efter en.
Många förknippar mig med en hjälporganisation som heter Läkarmissionen. Det gillar jag! Jag var anställd av dem under några år, som ansvarig för deras second hand-butiker, och har sett deras fantastiska arbete på nära håll.
Efter att jag sa upp min tjänst där, mest pga av längtan att foga över min egen tid, så har jag fortsatt att uppmärksamma deras viktiga arbete i mina kanaler. Dels går 10 % av vinsten för mitt ”11-kaffe” till olika projekt på LM och bilden ovan är från en resa med dem till Etiopien i höstas, tillsammans med Noah som är fotograf. Här och här kan du läsa mer om det.
Bor gör jag på en hästgård norr om Stockholm, tillsammans med min man Mackan, vår yngsta dotter N och taxen Stina. På gården bor även mina svärföräldrar, 2 andra hyresgäster till i varsina hus( som inte är släkt) och 21 hästar. Stallet, med tillhörande ridhus och beteshagar, hyr vi ut just nu.
Frågor från er;
1/3/5 valfritt antal möten som gjort starkt intryck på dig:
Mitt oförglömliga möte med Maselech 9 år kan jag närsomhelst återkalla inombords. Och på näthinnan. Jag blir tårögd nu när jag tänker på henne. Det mötet gjorde något viktigt med mig som människa.
Ett annat definierande möte var med idag 83-åriga Elise Lindqvist, ”Ängeln från Malmskillnadsgatan”.
Till sist mötet med min man. Trots att vi bara var 13 år så visste jag redan då att det här är mannen i mitt liv. I November förra året var det 35 (!) år sedan han frågade chans på mig:) och i sommar har vi varit gifta i 29 år. Han kommer alltid vara den viktigaste personen i mitt liv!
Nämn några händelser/insikter som förändrat ditt sätt att tänka, bete dig och vara som människa;
En händelse som förändrat mig var när vi fick vår yngsta dotter. Hon föddes med en ärftlig ämnesomsättnings-sjukdom som båda föräldrarna måste bära på, för att barnet skall bli sjukt. Mackan och jag visste inte förrän då att vi var bärare, och dessutom att vi båda två bar på en svår, och ytterst ovanlig form av sjukdomen. Trots att vi själva var fullt friska. Alla, långa och många sjukhusbesök, oron, frustrationen över allt vår dotter ”utsatts” för genom åren gör ngt med en som mamma och som människa.
En annan sådan händelse är när min pappa dog i cancer, för snart 4 år sedan.
Det vi upplevde när han tillslut somnade in, är något jag bär med mig för evigt. Den friden som uppfyllde rummet, leendet på hans läppar, stärkte min övertygelse om att han i den stunden flyttade hem till himlen. Den upplevelsen hjälpte mig också i sorgen sen, och stärkte min tro på att vi en dag skall ses igen.
Vad väljer du? Kunna andas under vatten, flyga eller vara osynlig?
Vilken drööööm att kunna flyga! Att få flänga över hela jordklotet utan farliga utsläpp! För det får man väl förmoda, att jag inte skulle släppa mig på ett sätt som skulle bidra till miljöförstöringen...;)
Alltså. Tack för alla era roliga och intressanta frågor, i mitt flöde och i DM.
Jag ber att få återkomma i flera inlägg och fortsätta svara.
TACK också till dig som orkar läsa såhär långt!