Glasverandor ändå.
Den här såg vi när vi svängde in i Vadstena häromveckan. SÅ fin!
Någon gång i livet skall jag ha en jag med. Faktum är att vi pratat om att bygga en, när vi ändå måste lägga om taket och byta fönster i hallen. Vilket decennium som helst...
Det var på mammas födelsedag, för ett par veckor sedan, som mina tre systrar och jag tog med henne på en liten utflykt. En loppisrunda mellan Fornåsa och Vadstena, som du kan läsa mer om här.
Jag är så tacksam för min mamma, min bror och mina systrar. Att ha fyra syskon som man tycker om att träffa. Alla är sams och måna om varandra, vilket verkligen inte är en självklarhet i alla familjer. Jag har flera i min närhet som inte har ngn kontakt alls med sin närmsta familj. Så ledsamt och tomt det skulle kännas.
Jag är så glad för mitt gäng!
Kanske är det åldern som gör att man uppskattar det mer och mer?
Ett av målen på vår lilla runda var ”Vadstena Antik” Tyvärr var det stängt. Men jag har varit där så många gånger så jag kan visa upp bilder därifrån iallafall:)
I ladan hittar man handplockade, riktigt gamla prylar och möbler. Detta är ingen loppis där 90 % är ”skräp”, här vill man helst köpa ALLT!
Den här bilden tog jag under ett besök här för ett par år sedan. Det finns en sak som jag fortfarande ångrar att jag inte köpte. Vilken?
Det ljusblå fatet närmast i bild. Format som löv eller snäckskal. Så fint! Undrar just vem som knep det...
På den här bilden köpte jag det stora gröna Gefle-fatet med assietter till. Det ångrar jag INTE. Det har jag verkligen använt jättemycket. Har även köpt till fler assietter på bla Ala Carte Antikt i Stockholm.
Inne i Vadstena hade vi en lite lustig upplevelse. Mamma mfl är på bilden precis på väg in på en liten loppis som ägdes av en härlig, glädjespridare liten dam. Väldigt skön kvinna, klädd i 2-delad dräkt hon köpt second hand och med det tunna håret på svaj runt huvudet.
Hon drog oss rakt in i sitt innersta rum där hon hade sin ”finaste samling” av huvuden, armar och ben.
”Folk åker hit från hela landet för att hitta en arm till sin trasiga docka. Men man får passa sig för passienterna från psykvården. De dras hit de med.....”
Efter uppvisning av sin kroppsdels-samling frågade hon om hon fick läsa upp en dikt. Hon berättade ivrigt att hon varit ”fluortant” på skolor under många år. ”När jag slutade hade eleverna skrivit dikter till mig som avsked”.
Utan att vänta på svar fiskade hon upp en plastpärm och började läsa en av dikterna med stor inlevelse.
Man måste ju älska fria människor som den här sköna damen. Som liksom tar vara på stunden och läser en flour-dikt för människor hon möter.
Låt oss smittas av henne och sprida lite spontan glädje denna tisdag i Mars!