Dricker dagens 11-kaffe och går igenom några av alla vintagefynd och minnen från Frankrike och Italien. Känner mig rik.
Inte minst över den ljuvliga boken av Irene Berni på Valdirose. Så vackert inslagen av henne, tillsammans med ett fint gammalt brevpapper, så att jag inte ens förmått mig att öppna. Trots att jag vet att hon skrivit en hälsning till mig inuti….
Jag slutar aldrig att förundras över, och älska, mötet med människor. Kanske kommer det med åldern? Att man värdesätter annorlunda. Idag finns det få saker som gör mig så glad och tacksam som att någon vill dela sitt liv och sin resa. Att få en liten glimt av någon annans historia. Så fint.
Det är väl kanske därför som jag lätt svävar iväg i fantasin över en antik liten porslinsskål med lock. Hittad på vintagemarknaden i Antibes. På vilka bord har den stått? Vilka samtal har den fått lyssna till? Hur kommer det sig att den fortfarande finns med i livet, trots sina dryga 100 år på nacken. Lite lagad och limmad i knoppen, annars hel och bevarad. Någon, eller fler, måste varit extra varsam och tagit hand om den genom åren.
Eller den söta lilla taxen i silver, som använts som stöd för smörkniven vid varje kuvert, berättar mamma, och som blir den perfekt presenten till yngsta dottern här hemma. Ingen strävhåring men påminner ändå om vår egen Stina. Ångrar att jag inte gick med på erbjudandet om en till liten jycke för halva priset. Fast jag skulle ju bara göra åt våra sista Euro…
Tidigare på fm gick jag ut i trädgården och klippte av säsongens sista Dahlior, medan 11-kaffet bryggde klart inne i köket.
Det är fortfarande lite kyligt i luften trots att det hunnit bli förmiddag.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad som egentligen betyder något i livet.
Med posten idag kom ett brev från Läkarmissionen. Den organisation som jag stöder med mitt kaffe;
”Minns du vad som hände för ungefär ett år sedan? Då kom nyheten att doktor Dennis Mukwege skulle få Nobels Fredspris. Det var jubel på Panzisjukhuset, personalen firade och t.o.m de nyopererade patienterna applådera från sina sängar. Det kändes som en upprättelse att världen brydde sig om dessa kvinnor som utsatts för brutalt sexuellt våld.
Ett år senare har ett nytt hot tillkommit. Ebolautbrottet i Kongo har pågått sedan Augusti 2018, men befunnit sig på behörigt avstånd. Nu kommer de första smittade fallen allt närmre Bukavu och Panzisjukhuset. Därför behövs din hjälp.
…..Du är redan en av dem som verkligen gör skillnad för utsatta människor, och det tar emot att be om ett extra bidrag.
Men läget är akut. I Juli utlyste WHO internationellt nödläge då smittan nått Goma, en storstad med internationell flygplats.
Din gåva bekostar skyddsutrustning, vaccin och utbildning till sjukvårdspersonal och insatser för att stoppa spridningen”
Jag Swishar såklart en gåva. Det känns bra att få vara med på ett hörn och förändra. Det är ju så enkelt. Inte minst när jag vet att varenda liten krona gör skillnad. Jag har varit på plats och sett Läkarmissionens fantastiska arbete. Jag VET att hjälpen når fram.
Jag tänker att det ena inte behöver ta ut det andra. Att samtidigt som det är ok att njuta av välfärden här hemma, glädjas över ett vintagefynd från Italien, så kan jag vara med och lindra nöden för någon annan.
Var med du också om du vill! Swish-nr till Läkarmissionen är 90 00 217. Märk med Ebola.
Här kan du läsa mer, och vara med och ge om du vill.
Det finns väl inget som ger sådan tillfredsställelse, som att vara med och rädda liv!