Det här lilla gänget är mina ständiga följeslagare i trädgården. Så fort de hör min röst kommer de springandes och vill hänga på. Det är faktiskt det allra bästa med att ha höns, att de är så sällskapliga och trevliga. (nåja, det blir såklart endel skit att kratta bort också) Här försökte jag ta bild på Scillan i trädgården, men som ni ser var det annat som fastnade på bild……

Lille Bob gör sannerligen skäl för “stolt som en tupp”, eller vad säger ni. Superfin tycker både hönorna och jag. Han är en fluffig liten Dvärg kochin och det är perfekt att han är så liten, så man behöver inte vara rädd. Han är dessutom en riktig liten gentleman. Så fort han hittar något gott i gräsmattan så kluckar han på ett speciellt sätt och alla hönor kommer springandes för att smaka.

Agnetha och Anni-Frid har verkligen växt på sig. Från unghöns till mogna, nåja, kvinnor. De är av rasen Creme legbar och lägger vackra ljusblå ägg.

Emmylou och Whitney har också vuxit den senaste tiden. De är Silverudds Blå och kom till oss samtidigt som Agnetha och Anni-Frid. De lägger vackra olivgröna ägg i samma storlek som de blå, från Creme Legbar.

Min absoluta favorit i flocken är ståtliga Barbra. Hon, och hennes syster Björk, är av rasen Plymouth Rock. Det är en ganska storvuxen ras och det gillar jag. Dessutom är de nyfikna och lätta att få tama. De lägger stora, creme färgade ägg. Vackraste svartvita dräkten också. Eller hur?