Idag för 6 år förlorade vi en vän i en tragisk olycka. Tidigt på morgonen, dagen innan, hade vi fått beskedet att Anders, som var brandman, hade blivit påkörd under ett arbetspass.

Samtidigt som han arbetade för att rädda liv, förlorade han sitt eget.

Här kan du lyssna på podd-avsnittet, som jag spelade in med hans fru Helena, i oktober 2020. Också en vän till oss. Ett tungt och svårt samtal om den nattsvarta sorgen, inte minst för deras tre barn som förlorade sin pappa, men också om hopp, ljus och frid. Att det går att älska igen.

Helena har även gett mig tillåtelse att dela den text hon skrev på sin Instagram igår.

En gång i livet trodde jag att siffran 8 och 9 alltid skulle göra ont. Jag trodde, att den åttonde och nionde i varje månad, skulle vara outhärdlig, särskilt i februari.

Det gjorde ont. I början. Ibland mer, ibland lite mindre.

Kärleken som fanns runt oss var det som mildrade smärtan, och bar oss igenom. En sekund i taget. Gemenskap, meningsfullhet, att få fortsätta tro på en bra framtid, att få äga och nära ett starkt hopp, var faktorer som gjorde skillnad.

Första årsdagen påmindes jag liksom av vinterns kyla och särskilda februariljus. Det satt i kroppen. Även andra, och tredje, och sedan började kanske sorgens vassa taggar slipas bort. Det var inte helt ogenomförbart att faktiskt gå igenom dessa dagar. På egna ben liksom.

Tiden forcerade mig framåt. Hade inte tiden tickat på och jorden snurrat hade jag valt att stanna. 100%.

Tacksam att Gud ordnat det så. Att han skapat tiden. Tid är en gåva.

En gåva är även allt det vackra kring oss. Människor. Kärlek. Vänskap. Gemenskap. Samtal. Tystnad . Musik. Dofter. Ängar. Skogar. Hav. Och så soluppgångar och solnedgångar.

Jag minns den där första gången jag fick det där ordet till mig så tydligt. Om soluppgången som har läkedom under sina vingar.

Läkedom. Varje soluppgång representerar den varsamma tiden som sakta men obevekligt leder oss fram. En dag i taget.

Den bar och fortsätter att bära läkedom under sina vingar.

Vill skicka heder över denna dag. Över minnet. Över smärtan. Över det svåra i att navigera för att inte såra människor. Att inte lägga på lock, att våga vara sann och att inte vika för ord av oförståelse. Den som förstår förstår.

När mina barn har uppspel och uppvisningar, tar körkort, gör antagningsprov, får positiv respons på casting eller fina betyg, intar nya områden, gör nya erövringar, hoppas jag att du ser det från himlen! Jag vill tro det. Eller när dagarna är tunga. För i mitt hjärta smärtar det varje gång jag är där ensam, å deras vägnar. Jag ville ha livslång favör å deras vägnar. Att mina älskade barn skulle behöva bli tonåringar och vuxna utan deras far, som älskade dem högst av allt, det har smärtat, och smärtar, och kommer alltid smärta. Ingenting kan ersätta en far. ❤️