….att jag skulle bli en ”sån” som aldrig går iväg på sin morgonpromenad utan en papperspåse i fickan, “ifall man skulle springa på svamp”, och dessutom kommer hem med påsen fylld gång på gång! “Vilket svampår” har ju folk uttryckt även förr, men det har liksom aldrig handlat om mig tidigare. Nog har jag gjort mina halvhjärtade försök genom åren, när jag hört ryktas om lyckan i att hitta de där “svamphaven”, men aldrig hittat något ätbart….

Men så, på en av makens och mina gemensamma skogspromenader för några veckor sedan, såg vi plötsligt något gult under gräset; KANTARELLER! Och plötsligt var även vi fast. Efter det har det blivit några påsar av skogens gula guld och jag kan numera identifiera den där totala lyckan när man hittar dem. Man kan liksom inte sluta; “Bara några steg till, kanske finns det fler därborta”

Ja då, vi har förvällt och fryst in och kommer äta med andakt när mörkret faller i vinter. Men nog är det svårslaget att steka dem färska, i mängder av smör, och äta dem på en krispig toast? Vardagslyx.

Inte trodde jag väl heller att jag skulle höra mig själv utbrista (senast när nya grannen varit över på våffelfika) “vänta så klipper jag ihop en bukett blommor till dig”. Nej, för aldrig tidigare har jag haft några blomster att knipsa ifrån. Jag har sagt det förut och jag konstaterar det igen; det där med KALLSÅDD!

Att kunna plocka sig en bukett, precis utanför köksfönstret, ända in i oktober! Alltså. Det tänker jag att jag skall fortsätta med fr.o.m nu. Jag trodde väl heller aldrig att jag skulle tänka att jag redan nu längtar efter nästa års kallsådd….

Dagen efter att jag plockat in den här till köksbordet, så kom frosten. Dax att sätta tulpanlök….