Alltså. Njutet nu.

Dofterna. Kulörerna. Magin.

Förundran.

Tror aldrig jag njutit så mycket av allt som blommar, som jag gör i år. Eller så känns det bara så… Den däringa åldern kanske… Eller har det att göra med den svajiga omvärlden? Det icke självklara i att få leva i fred och få njuta av ännu en försommar.

Ödmjuk tacksamhet.

Äppelträden fullkomligt dignar av blommor och jag tar morgonkaffet med mig ut i trädgården. Njuter av humlesurr och dagens första solstrålar.

Syrénerna börjar också smyga igång sitt skådespel. Doften sprider sig med vinden.

Tar en klunk kaffe och känner.

Tacksamhet och förundran.

Till livet.