Jag sitter i mitt kaffehus och njuter av augustisolen. De senaste dagarna har varit väldigt mycket svalare, så det känns att sensommaren är här. Rätt skönt ändå. Åtminstone att det inte är för varmt här inne i min lilla oas.
Med risk för att bli tjatig;) så känner jag en sådan tacksamhet just idag. En värme i hjärtat på nåt sätt.
Inte för att livet är perfekt. Långt ifrån just idag, eftersom jag har haft ännu en natt med jobbig smärta. Jag har svåra problem med ”kvinnopaketet” i perioder, och vissa dagar (och nätter) tar det musten ur mig totalt. Det är svårt att koncentrera sig på något annat de dagar då det gör så ont att jag bara vill gråta och inga värktabletter hjälper. Det gör en dessutom så obeskrivligt trött, samtidigt som det inte går att sova för att man har så ont.
Bara den som lever med kronisk smärta förstår.
(I början på September skall jag till ännu en specialist, som jag hoppas kan ge hjälp)
Så nej, min tacksamhet handlar inte om att jag skuttar ur sängen för att jag lever ett liv helt utan utmaningar. Vi har dem alla. På olika sätt, i olika säsonger. Jag vill dock inte att de tunga dagarna skall definiera mig som person. Jag vill välja glädjen. Se det vackra och fokusera på det.
En av stunderna som jag uppskattar på dagen är när jag släpper ut Judy och hennes gäng. Redan tidigt hör jag hur tuppen Miles galer innanför luckan och deras småkluckande hälsningar, när jag äntligen öppnar, är som balsam för själen.
Att sedan vara såpass frisk så att jag kan göra mitt träningspass. Tänk att ha möjligheten att kunna röra på sin kropp. Ta en lång skogspromenad i den tidiga morgonsolen.
Då smyger den sig på. Tacksamheten.
I en av mina senaste poddar ”Onsdagen den 13 Maj”,som handlar om bland annat tacksamhet, pratar jag lite om att jag vill att min tacksamhet, allt det goda jag faktiskt har, skall göra tillvaron lite drägligare för någon annnan.
Idag vaknade jag med Risbärarflickorna i mina tankar. Jag vet inte vad det är som framkallar det men jag är glad när det sker. Jag vill aldrig glömma det Noah och jag mötte i Etiopien. Det har för alltid etsat sig fast. Bilderna. Doften. Mötet med specifika människor.
Som flickan på bilden. En av de barnslavar som vi mötte uppe i Entotobergen.
De senaste dagarna har skolan börjat för de flesta barn här hemma i Sverige. Precis samtidigt som föräldrar här släpper av sina ryggsäcks-försedda barn utanför skolan, så jobbar jämnåriga barn, bara några timmar bort, sedan tidig tidig morgon. Ofta på tom mage. Med alldeles för tunna kläder för att stå emot fukten och kylan.
Jag tänker på alla de unga tjejer och killar som precis avslutat en jobbnatt på gatan. Som tvingats sälja sina utmärglade kroppar, misshandlats och traumatiserats.
Men jag tänker även på dem som blivit räddade till ett drägligt liv. Som istället för slaveri får gå i skolan, äta sig mätta och mötas av vuxnas respekt.
Jag tänker på de kvinnor och män som räddats från ett destruktivt liv på gatan och som nu får gå en enkel yrkesutbildning. Som faktiskt kommer att kunna försörja sig på en lön som frisör eller sömmerska.
Jag tänker på all de föräldralösa barn, som fått ett hem, genom projekt och arbeten runt om i världen som stöds av Läkarmissionen.
Jag tänker på att det tar dig 2 minuter att vara med och göra skillnad för en människa i nöd.
Här kan du gå in och bli månadsgivare och samtidigt få en väldigt fin premie i form av mitt finkaffe och en handgjord keramik-mugg.
För visst känns det väl viktigt och bra att vår tacksamhet, i det lilla, kan få beröra en annan medmänniska!?
Förändra någons liv
TACK för att du vill vara med!