Jag önskar SÅ att jag vore en katt i dessa tider. Som bara hoppar upp i knät på vem som helst och låter sig klias och pysslas om. Utan minsta tanke på att hålla avstånd.

Anar att det är fler än jag som är less på alla dessa skyltar överallt, som uppmanar oss att hålla avstånd till våra medmänniskor.
Super-relevanta och viktiga i den verklighet vi lever såklart, det är nu vi måste hålla ut, men vi är inte skapade för att hålla distans Vi behöver varandra! Närhet. Värme. Kramar.

Därför har de senaste dagarna varit som ren balsam för själen. Att få mötas. På riktigt.
Fortfarande på rätt distans, och med välspritade händer, men att få se varandra i ögonen. Sitta vid samma kaffebord och prata om det stora och lilla i livet.
Jag inser mer och mer att här är jag verkligen i min ”grace zone”. Att ”podda” alltså. Jag älskar det!
Ynnesten att få lyssna till någon annans spännande livsresa och få ge den vidare till fler. Sprida livserfarenhet och klokskaper.

Vi har alla ju så mycket att ge!

Igår hade jag den stora glädjen att få dricka 11-kaffe hemma på glasverandan hos Marie Kollberg, som bla driver butiken Retrouttryck och Instagramkontot Uttrycksform.

Äntligen fick jag se hennes galet vackra samling vintage-koppar och dricka kaffe ur min drömkropp Hyacint.

(Jag vill föregå genom att säga att vi var noga med distansen. Inga kramar, mycket handsprit och minst 2 meters avstånd. Tack och lov gick det att få till ett hjärtligt möte ändå)

Fina Marie! Samtalet med henne kom att handla mycket om drömmar. (jag vet, ett vanligt ämne i mina poddar;) Om att våga säga upp sig från en lååååång anställning och släppa den ekonomiska tryggheten. Om utmaningen med 4 barn i en pandemi, husbygge och Peter som det självklara stödet i att kasta sig ut….

Snart i en podd nära dig så håll utkik.

TACK Marie för allt vackert du sprider och för en härlig förmiddag hos dig!

Idag går resan hemåt Stockholm igen. Med löfte om att hinna hem innan lille A hinner gå och lägga sig. Molfal och han måste ju leka lite med brandstations-legot innan dess. Såklart.

Men först gjorde vi ett efterlängtat stopp i växthuset hemma hos musikern och punkodlaren Karl Kalle Martindahl. Som jag sett fram emot att få dricka 11-kaffe hos denna fantastiskt spännande mångsysslare.

I ärlighetens namn är jag allt lite ”tagen”. Ni vet när man träffar en människa för första gången och det känns som att man ”tar upp tråden” med en gammal barndomsvän.

Så kändes det hos Kalle idag. Eller egentligen redan igår när vi pratade med varandra i telefon för första gången.

Det blev såklart en hel del snack om hans fantastiska bok ”Den goda skörden”. En naken berättelse om hur Kalle hittade odlingen som medicin” efter en psykisk kollaps. Men också om livet som artist och kärleken till musiken och livskamraten Anna. Om hur de har gjort för att inte bara orka ta sig igenom tuffa saker tillsammans , utan faktiskt också bevara kärleken och passionen.

TACK Kalle och Anna för ett väldigt speciellt möte idag. För gästfrihet, god lunch och kaffe i Beatles-muggarna.

Jag tror inte att jag kan hålla mig längre än till måndag med att släppa vårt samtal. Vi får se, så håll utkik….