Vår bästa tid är nu!

Vilka dagar vi har nu hörni! I Stockholmstrakten blommar äntligen äppelträd och syrènbuskar och det känns som att leva mitt i Nangijala. Det är nu det gäller att njuta så mycket det bara går. Stanna till vid en syrenhäck och dra in doften och lägga sig någon minut under ett blommande träd. Har du inget eget, smyg in hos grannen vetja.

Jag måste tillägga att jag älskar hur svärfar beskurit äppelträden. De ser ut som stora paraplyer som sträcker ut sig över gräsmattan. Gissar att det bara handlar om dagar nu, innan det kommer snöa äppelblomster…..

Jag skördar av mina tulpaner som sagt, och lovar mig själv att sätta ännu fler lök i höst. Det är verkligen lyxigt att få skära av de kraftiga stjälkarna och skapa buketter i alla dess kulörer. Frågan är bara vad jag skall stoppa i pallkragarna nu…..

Det enda som saknas nu är regn. Såhär såg det ut häromkvällen, med mörk och elektrisk himmel, men det kom inget trots allt. Det skulle behöva regna i veckor för att fylla på grundvattnet och jag har det i åtanke inför den heta sommar som spås. Hur mycket skall man plantera egentligen? Kommer vattnet räcka?

Ser du Lille A och Gunnel i de två sista bilderna? På väg upp från ännu ett bad. Eller nåja, Gunnel slipper helst. Häromdagen blev hon skrämd av något och ramlade i poolen för första gången. Paniken i ögonen. Tror vi behöver ta henne till en sjö så att hon får vänja sig vid att vattnet inte kommer uppifrån. Duscha går nämligen väldigt bra….

Imorse åt Lille A, morfar och jag (och taxarna) frukost i kaffehuset för andra morgonen i rad. Nu är verkligen bästa tiden där, innan solen värmer allt för mycket.

Lille A delade sin macka med taxarna Stina & Gunnel, som båda håller sig nära honom närhelst han äter. Mormor`n njuter av att se dem tillsammans. Det är något speciellt med barn och djur.

Det blir dock inga bilder från stunder som imorse. Jag vill inte att det skall bli minnet för Lille A. Det där med att allt skall dokumenteras. Tänker att det är viktigare att njuta och vara närvarande i stunden, än att visa upp den för världen. Hur tänker du kring det…?