Såhär kan man läsa om henne, på Läkarmissionens hemsida;
Det har gått 25 år sedan Monica Woodhouse och maken Basil startade det arbete som i dag bär namnet Give a Child a Family (GCF). Ett prisat arbete som Läkarmissionen stött ekonomisk sedan 1999.
Verksamheten började hemma hos Monica och Basil. De såg behoven och öppnade sitt hem för Mammor och barn som behövde någonstans att ta vägen. De köpte husvagnar och ställde på tomten för att alla skulle få plats.
I dag har de ett välfungerande center med sovsalar, matsal och lekutrymmen för 60 barn. Ett 90-tal volontärer och anställda finns nu inom verksamheten, men behoven ökar. Bara i september månad kom tio nya småbarn till GCF. Alla salar är fulla.
– Många mammor är väldigt unga, utsatta för våld och övergrepp. De är för rädda för att berätta hemma att de har blivit gravida, så de rymmer hemifrån, föder sitt barn och lämnar bort det, berättar Noninzi Sobhuza.
Noninzi har varit huvudansvarig på småbarnsavdelningen sedan 2010. Det yngsta barn som de har tagit emot på GCF var bara sju timmar gammalt och föddes just av en ung flicka. Barnet hittades på en toalett vid ett taxistopp, där det hade fötts.
Mamman var 13 år, och är en av dem som hade rymt i rädsla för vad som skulle hända om någon fick veta. GCF konfronterade flickans mamma med sanningen. Hon bad om förlåtelse för att hon inte letat mer efter sin dotter då hon försvann. Hon visste ju att dottern var gravid men plötsligt var hon borta.
I dag tar mormodern hand om sitt lilla barnbarn och den 13-åriga flickan kan gå klart skolan.
Bakom varje barn som kommer till GCF finns en historia som berättar om varför de kom dit.
Nyligen hittades ett annat barn gömt ute på en socker plantage, begravd under kvistar och grenar. En ung flicka, anställd på plantagen, hade fött sitt barn på åkern och lämnat det där för att dö. I två dagar låg den lille pojken där innan han hittades.
– När vi hör sådant vet vi att barnen kommer att komma till oss, säger Noninzi.
– Polis och socionomer kommer hit med de allra svåraste fallen för de vet att vi klarar av dem.
Så här berättar Monica själv, i en intervju med Nerikes Allehanda;
"Hur började alltihop?
Monika tänker efter.
– Jag visste att jag ville jobba med barn, och 1977 började jag arbeta på ett barnhem där jag snabbt insåg att ett barnhem inte är till för barn. Jag led av att se det jag såg, och kände så starkt att allt var fel och hemskt. Men jag var bara 17 år, och vad kunde jag göra? Men där och då föddes tanken.
Hon träffade sin make Basil, en man lika proppfull av empati som Monica.
– Vi kände båda två att vi ville jobba med människor, och göra landet en tjänst. Det pågick inbördeskrig, och vi bestämde oss för att flytta till en missionsstation för att hjälpa till.
Här fick Monica se misären på riktigt nära håll.
– Vi tog bland annat hand om våldtagna och misshandlade kvinnor som flytt hemifrån. Vi öppnade upp det vi hade, vårt hem, och det blev snabbt väldigt fullt. Hos oss kunde kvinnorna få sova några nätter, men vi kände att vi behövde göra nånting mer"
Här kan du läsa resten av intervjun under rubriken "Monicas idè räddar tusentals barn".
Här kan du läsa mer om Doreens resa med Läkarmissionen. "Vi är olika men vi hör ihop".