Något av det bästa jag visst som liten, var att få sitta uppe på mammas stora ritbord, i källaren till mexitegelhuset i Timmele, där jag växte upp. Där ritades och klipptes den ena färgglada kreationen efter den andra, dvs hela garderoben för oss 3 systrar. Jag minns att jag älskade att leka med knapparna och alla välsorterade tyger som liten flicka. Allt eftersom åren gick satt jag snart vid någon av mammas symaskiner och skapade mina egna kreationer. Under några år sydde jag det mesta av mina egna kläder och det var väl där någonstans som min skaparlust och kreativitet föddes.
Något av det bästa mina egna 3 barn visste när de växte upp, var när jag plockade fram ”pyssellådan”. En kartong fylld med allsköns jox, som snörstumpar, restbitar av tyg, tapeter och presentpapper, flaskor med färg, pärlor, toarullar och annat man kan tänkas skapa med. Vi kunde sitta i timmar alla fyra och klippa, klistra och måla. Vi spenderade flera timmar i veckan med olika former av kreativt kaos. Ibland med pyssellådan och ibland i köket med bröd- eller bulldeg.
Jag hade läst 2 år på barnskötarutbildningen och bla om hur viktig kreativiteten är från tidig ålder. Att få skapa utan gränser eller krav på resultat.
Höjden av just kaos var när kläderna åkte av (på barnen, inte på mig;) och fingerfärgen åkte fram. Då förpassades aktiviteten dock till duschen, där ungarna gick loss och målade på väggarna och varandra.
(Behöver jag tillägga att våra barn alltid fått äta själva och kladda med maten hur mkt de ville, eftersom det ”var viktigt för den kreativa utvecklingen” Jajamensan;)
Idag kan jag le lite åt min iver att få prova allt jag läst om, kring barns utveckling och olika faser. Kanske att jag hade bett mig själv att tagga ner lite om jag fått ge en hälsning till dåtiden.
Samtidigt tänker jag att min hysteri ändå bidragit till 3 kreativa individer som skapar musik, sjunger, dansar, målar konst och fotograferar. Det gör mig glad. Och stolt över den unga, gröna och engagerade mamman.
Igår kväll fick jag glädjen att få vara med på releasen av Sofia Vusir Johanssons senaste bok ”Hidden Winter”, Nordiska museet i Stockholm. Ett självklart val av plats, med tanke på att många av de magiska bilderna är tagna just där.
BOKEN ÄR HELT TOTALT MAGISK. Såklart. Men också så otroligt viktig!
I ett panelsamtal under release-kalaset, tillsammans med Intendent på Nordiska Museet Ulla-Karin Warbergs och publik producent Lena Bergqvist, berättar Sofia om sin önskan och dröm att fler, både vuxna och barn, skall plocka upp det hantverksarv vi faktiskt har i blodet. ”Människan är gjord för att skapa med sina händer. Det är en läkande kraft”. Hon berättar sedan ur sitt eget liv, hur viktigt skapandet av boken blev, i sorgen efter sin pappa. ”Det var läkande att skapa med händerna, men också att ta tillbaka kärleken till vintern som jag alltid haft”
Sofia pratar även om vikten av att sänka kraven och inte så slaviskt följa givna mallar och regler. Skapandet i sig, själva processen, är mkt viktigare än resultatet. Perfekt är inget att sträva efter. Hellre våga och prova!
När Lena Bergqvist sedan delar en iakttagelse de gjort i sina workshops med barn, på Nordiska Museet, så växer Sofias bok i ”viktighetsgrad” ytterligare.
”Förr var det vanligt i barngrupperna att ett par barn inte visste hur man skall klippa med och hantera en sax, resten hade koll. Idag är det omvänt. Endast ett par barn kan hantera en sax, resten behöver hjälp med precis allt när de skall prova på det kreativa”
Din bok behövs verkligen Sofia! Den är inte bara trollbindande tack vara alla vackra bilder och miljöer, den är superviktig. Den hjälper till att föra hantverksarvet vidare och inspirerar, förhoppningsvis många föräldrar och andra vuxna, att sitta ned till kravlösa, kreativa stunder med sina barn.
TACK Bookmark Förlag för att jag fick vara med och fira igår! Och TACK för den kreativitet och inspiration du sprider där du går fram Sofia! Så värdefullt och viktigt!
